Hjälteresan är min debutroman – en filosofisk och dråplig fantastikberättelse som tänjer på gränserna för genren.

Men det är också en bok som kan läsas på lite olika sätt. Den handlar om gubben Sigvard som befinner sig i sajveland, en sorts spegelbild av vår värld där han snabbt upptäcker att vargen Sköll är på väg att sluka solen:
 

" Solen stod som ett brinnande öga med fransar av eld på himlavalvet och efter lufsade en enorm varg. Sigvard satt rak i ryggen vilandes mot en tall med ekorren bredvid sig och badade i det röda skenet. Solen verkade ha fastnat i en evig skymning. Den kosmiska vargen närmade sig solen samtidigt som avståndet gjorde att den på något sätt ändå såg ut att stå helt stilla. Det såg mycket underligt ut." 
 

Boken är skriven delvis på dialekt men inte på ett sådant sätt att det ska vara svårbegripligt. Det är dock kanske många "pjuu" som jag beskriver som en inverterad vissling. 

​

 ”Vargen Sköll ska sluka solen och det är slutet för all dela” sa Sigvard och kisade mellan träden.

     Ekorren gav ifrån sig ett litet pip som skulle kunna vara en av dessa inverterade visslingar eller bara ett vanligt ekorrljud, det var ibland svårt att veta skillnaden,

     ”Nä, he se int bra ut alls det där” sa Sigvard. Han nickade mot vargen på himlen så att det inte skulle ske några missförstånd om vad det var som inte alls såg bra ut. Det blev tyst ett tag. Den röda solen hade svept in landskapet. I dunklet syntes små glimmande bär, hjortron som kapslade in de röda strålarna och gav riset ett rödaktigt sken. Sigvard fyllde lungorna med kall frisk luft och tog mod till sig.

     ”Vad i hela fridens namn ska ja göra åt de där? ” sa han.

 

Sigvard får gå igenom en hel del prövningar för att ta sig an problemet och möter också en hel del märkliga figurer under sin färd. Egentligen är det inte så mycket fantasy även om de befinner sig i någon sorts sagovärld som har drag av samisk religion, asatro och vanlig folktro.